En check utan täckning?

Bushs förslag till “fallskärm” till den amerikanska kapitalmarknaden föll med röstsiffrorna 228-205 i representanthuset. Det tycker jag inte var överraskande. De flesta politiker i USA, inte bara republikaner, har en reptilhjärna när det gäller statliga ingripanden. Det är och förbli socialism, vilket är detsamma som kommunism. Dessutom är representanthusets medlemmar de som “står närmast folket” och inför ett val. Ingen vill åka hem till sina valdistrikt i delstaterna och berätta att man pytsat ut 700 miljarder dollar in i ett finansiellt system som brutit samman.

USA står inför fyra fundamentala problem. 

För det första. De finansiella institutionerna och ledande banker, alla med global verksamhet, står där med sina skräpkrediter som de själva paketerat , “skivad” i dåliga och goda krediter, marknadsfört på en marknad som under en lång period sökt alternativa kapitalplaceringar. När nu marknadens aktörer inte längre litar på varandra, har dessa skräppapper i de närmaste blivit betraktade som värdelösa. “Fallskärmen” kan på kort sikt lösa problemet och rädda bankerna. Men det är skattebetalarna som får stå för notan utan att få något annat tillbaka än hårdare lånevillkor och högre räntor. 

Det andra problemet är det stora svarta och växande hål skräpkrediterna nu skapat i bankernas balansräkningar. Lättsinnigt utlånade pengar till husköpare, som inte bara lockats av marknadens ständigt stigande fastighetspriser, har tappat sin betalningsförmåga. Inga trollkonster ändra den situationen. Ett statligt utköp av skräpkrediter ger inga banker en ny intjäningsförmåga.

Det tredje problemet i USA ekonomi är fastighetsmarknaden. Bubblan har brustit. Experter förväntar sig att priserna kommer att falla dramatiskt innan de åter stabiliseras på en fastare nivå. När den dagen kommer vågar ingen sia om. Att med en ofattbar summa pengar köpa ut  fastighetsmarknadens skräpkrediter räddar inga fastighetspriser.

Det fjärde problemet är förtroendet mellan finansiella instutitioner och banker. Den är f n gigantisk över hela den globala kapitalmarknaden och spiller över till andra länder, även den svenska. Ingen vågar lita på den andre. Vem sitter med de flesta “svarte petter”?

Den federala staten USA har ett underskott i sina räkenskaper som på några år vuxit från 5,7 biljoner dollar till 9 biljoner för 2008 och 2009. I den summan har denna fallskärm på 700 miljarder dollar inte räknats in. Ingenting är gratis i världen. Checken till kapitalmarknaden måste ha täckning. Den täckningen står skattebetalarnas för .

En bananrepublik med kärnvapen

Jag kan inte undanhålla mina läsare, Paul Krugmans (New York Times) korta kommentar på nätet denna afton, med anledning av representanthuset nej till Bushs fallskärmsförslag.

So what we now have is non-functional government in the face of a major crisis, because Congress includes a quorum of crazies and nobody trusts the White House an inch. As a friend said last night, we’ve become a banana republic with nukes.

Och rubriken ännu mer sarkastisk ”OK, we are a banan republic”.

Sopa trappan uppifrån!

Av mitt senaste inlägg skulle man kunna dra den slutsatsen att jag inte kan tänka mig ett statligt ingripande i finanskrisen. Så är det naturligtvis inte. En fortsatt och fördjupad nedgång kommer att skaka hela världen och som vanligt drabba de som har det mest ekonomiskt knalt. Men vad jag inte förstår är att man så definitivt skyggar för ställa de som orsakat krisen mot väggen. Aktieägare i banker som krisar skall förlora sina pengar. Något annat finns inte på kartan. Det är den fria marknadens villkor. En trappa skall sopas uppifrån. Att putta in 700 miljarder dollar, städa bort dåliga krediter, är ett uselt förslag, ”cash for trash” som någon skeptiker kallade det, om det inte kombineras med marknadens villkor. Har banker för litet eget kapital i förhållande till sin utlåning. Ge dem då kapital men gör det på marknadens villkor. Tvinga aktieägarna att dela med sig av sitt ägande och sin makt. Låt det svida.

Kaos i kapitalismens Mecka

Det är kaos i kapitalismens Mecka – Wall Street i New York – där bank efter bank står på ruinens brant. Skammens rodnad borde färga varje bankdirektörs kind. Men är det så? Fa´en trot!  Sa Rellingen. Om president George W Bush får som han vill är han beredd att ställa ut en check på 700 miljarder dollar till de drabbade bankernas ägare med täckning från det amerikanska folkets skattepengar. Det är alltid lätt att handskas med andra pengar bara man själv vinner på det. Det är därför bankkriser uppstår.

Bush´ fallskärm till Wall Street kommer säkert att baxas igenom av kongressen inom några dagar. Med skattebetalarnas pengar köper administrationen och det politiska systemet en tidsfrist och kan, i januari, överlämna en hög skräppapper till efterträdaren, vem det nu blir. Och “kapitalismens” högborg, Wall Street, får sin “marknad” räddad av en republikansk president, understödd av en kongress med demokratisk majoritet. I bästa fall får några amerikanska familjer fått stanna kvar i sina hem. Man tror knappast att det kan vara sant.

Det här sker i ett land där man satsat mer än en biljon doller på ett krig som skall rädda världen från terrorism,  som krävt hundratusentals civila liv och fått miljoner människor att fly från sitt land och offrat tusentals av landets ungdomars liv. Allt för ett offer som kallas “geopolitik” på krigsgudens altare. I ett land som  inte klarat av att återbygga samhällen efter flodvågor, mäktigt nog att klara av en allmän sjukförsäkring eller att ge unga människor en rättvis chans till utbildning.

Vad kan amerikanska skattebetalare få för de här pengarna?

En för alla medborgare allmän sjukförsäkring. 100 miljarder dollar.

En för alla barn en förskola. 35 miljarder dollar.

Äntligen en återuppbyggnad av New Orleans. 100 miljarder dollar.

Vidareutbilda alla ungdomar i ”college”, 50 miljarder dollar.

Att under tio år göra landets energiförsörjning oberoende. 500 miljarder dollar.

Är det inte så att ”checken” egentligen saknar täckning?

Ett finansiellt 9/11

Thomas L. Friedman, New York Times berömde krönikör har idag tagit sig frihet att skriva ett brev i president George W. Bush´s namn till ”President Jalal Talabani of Iraq, Prime Minister Nuri Kamal al-Maliki, Speaker Mahmoud al-Mashadani” och inleder med följande tänkvärda rader:

 

Dear Sirs, I am writing you on a matter of grave importance. It’s hard for me to express to you how deep the economic crisis in America is today. We are discussing a $1 trillion bailout for our troubled banking system. This is a financial 9/11. As Americans lose their homes and sink into debt, they no longer understand why we are spending $1 billion a day to make Iraqis feel more secure in their homes.

http://www.nytimes.com/2008/09/24/opinion/24friedman.html?_r=1&hp&oref=slogin

Åtta lektioner i ledarskap

Trots att han lämnat den offentliga scenen är Sydafrikas förre president, den 90-årige Nelson Mandela en man som fortfarande talar i klartext, inte minst när det gäller diktatorn Mugabe i Zimbabwe. Här ger Nelson Mandela i magasinet Time åtta lektioner i ledarskap, värd att läsas av alla, inte minst dagens politiska ledare. His 8 lessons of Leadership.

Spekulationer höjer oljepriset?

Nej, men spekulationerna spär på den oljekris världen påstås befinna sig i. Kapital från de stora hedge- och pensionsfonderna i USA har gett sig in på den fria råvarubörsen och köper och säljer leveransavtal för framtida oljeleveranser. De efterfrågar inte mer olja. De bygger inte upp några lager och de får inte producenterna att öka produktionen. Men det höjer naturligtvis priset på oljan. Om detta behöver man ha skilda uppfattningar. Så kommer det att fortsätta så länge marknaden förväntar sig stigande priser. Fondförvaltarnas intresse är att öka sina portföljers värde. Vem kan hindra dem? Det är de spelregler som gäller på den fria och globala finansmarknaden.

Men våra politiker söker gärna syndabockar när de själva kommer till korta.

I dag noterades ny all time high, 147 dollar och 67 cent per barrel. Och vi tittar oss omkring och frågar: Hur kan det ha blivit så här? 

Men det är ingen oljekris på gång. Visst, priset stiger varje dag men så har det pågått i snart 15 år. 1990 konsumerade världen 66,6 miljoner barrels per dag. Nu konsumerar vi 83 miljoner barrels. Efterfrågan i USA har ökat med 22 procent under tiden. China med 200 procent. Det är den vardag vi befinner oss i.

Om alla strävar efter en konsumtionsstandard som i USA, d v s slukar lika mycket energi som USA gör idag (och varför skulle de inte göra det, lyfta från fattigdom till ett drägligt liv) kommer vårt behov av olja i världen att öka ytterligare 40 procent fram till 2030 d v s uppgå till astronomiska 116 miljoner barrels per dag, dubbelt upp i förhållande till 1990. Så kom inte och säj att vi har en oljekris. Kontentan av dagens oljespekulationer och oljeproducenternas tröghet att öka produktionen är ett högre oljepris. Kanske inte ett nytt all time high i morgon men om några dagar. Vad världen behöver i dag, på kort sikt, är en höjning av produktionen samt ett fastare avtalsförhållande mellan säljare och köpare som dämpar spekulationsvågen. På längre sikt återstår bara de tunga alternativen styrda av ett globalt energiavtal. 

Bush fortsätter att utmana

USA:s snart avgående administration har ont om tid men jagar vidare för att öka det politiska trycket mot Iran. Med en budget på 400 miljoner dollar vill presidenten Bush utöka de hemliga operationerna inne i Iran, stödja de grupper som arbetar för att störta nuvarande regim och gripa personer inne i Iran för att förhöra dem på armébaser i Irak. Seymour M. Hersh, en av USA:s mest respekterade undersökande reportrar avslöjar det hemliga dokumentet bakom operationerna i en artikel i The New Yorker. Hersh var den som en gång avslöjade Son My-massakern i Vietnam. När USA:s krig mot terrorn tagit fart var det Hersh som avslöjade hur USA hanterade fångar i det ökända fängelset Abu Ghurayb och på Guantanamobasen på Kuba. Han har också tidigare skrivit artiklar om USA:s planer mot Iran.